Det blåste i mitt inre, en iskall höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand
som polstjärnan på himlen som leder en mot land
Så råkades två stjärnor i rymdens ödslighet:
två tynande lanternor på havets gränslöshet

Och den som börjat stelna och trotsa kärleken
befruktades till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som solen som lyser upp din väg
Så vill jag bli som månen som vaktar dina steg
Så vill jag bli som regnet när vägen din känns hård
och kunna fukta marken framför dej där du går