“På gyllene pelare upphissat block” Så sporde en skogman i vargaskinnsrock Som sovit en natt vid granbergets fot Och hörde där inunder gygrornas lock
Snart stego de upp de som irrblocken gömt Och nynnade visor så viskande ömt Den dragande kraft i benhöljet slet De varnande orden han hade nu glömt
Ty dessa får ej nämnas vid namn Då, ångestpendeln börjar sin eviga gång Och han togo dessa uti sin famn Fördvälmd utav berusning i virvlande språng Snärjd av dess fång han leds
Kikt glittrande droppar över regnbågens rand Ett bländande strålfång ifrån berghålors land Det kristalliska sken i gygrornas välrd De andlösa varelser honom trollband
Kycksaligheten i hjärtat nu brast Kockropens eko så träget skar vasst Hans vädjande bön ej gör honom fri Nu hjälpen blott vändelrot och tidebast
Ty dessa får ej nämnas vid namn Då, ångestpendeln börjar sin eviga gång Och han togo dessa uti sin famn Fördvälmd utav berusning i virvlande språng Snärjd av dess fång han leds