Ărren som skimrar i glödande rött belyser vĂ„rt samvetes pina och kval NĂ€r sĂ„rens svett har torkat ur jord, tynar den börda som sinnet har tyngt Bort i en osande, dödslik stank, i det brĂ„ddjup dĂ€r guld har försakats Det köttsliga skal som rasar i virvlar, i en avgrund att skriva vĂ„r sista epilog
Av skammen, sÄ lÀnge de tÀrts Nu störtas den vÀrsta av plÄgor I vÀrldsalltets Àttestupa Ur tiden, mot lindring och nÄd
Ett aktat slut för de nu utlevade Vid hemsökta klippors gapande svalg Ett vördat slut för de lidande vÀntar vid fullbordad gryning Aldrig mer ska frÄnfÀllets klinga vaktas av deras febriga blod Ej mer stungen av bitande stÄl och lÀmnad vind för vÄg
Lyd, du skÀlvande kreatur Med kaos i rygg du ingenting rÀds Mot förgÀngelse du vaggas i slumrande takt Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördÀrv
Av skammen, sÄ lÀnge de tÀrts Nu störtas den vÀrsta av plÄgor I vÀrldsalltets Àttestupa Ur tiden, mot lindring och nÄd