Under tÀta kvistbÀltens gÀlaved PÄ ljungklÀdda hygler och furvuxen hed Under mÄnskÀrans spirande skymningsglans Som förtrollar och fÀgnar i skugglekens dans Mannakulning ljuda i fager ton I skydraget insveper daggstÀnkta mon En skepnad skönjes nu ute kvÀllningens fÄng Och trÄnande sjunger en snÀrjande sÄng
RefrÀng: SjÀlasutten Ditt tunga sinne lömskt hon tjusar HÄlrygg rutten Dig leder i fördÀrv SjÀlasutten Ditt arma blod för huldran rusar HÄlrygg rutten I dunkelheten kÀrv
PÄ skogens rese fÀrdes de vildsköna rÄ I stjÀrnpraktens lyster lÀngs den hogstarka Ä Hon dig lockar frÄn milans glödande kol Och fördÀrvar sinnesfriden hos din gemÄl I gruvlig oro hon kallar ditt förslavade namn Men fjÀttrad du stÄr i skogfruns giriga famn Hon var den vackraste mö som bland kvinnfolk fanns Men i grÄmossan slÀpar en djurlik svans
RefrÀng
Nu nÀr myrdimman tÀtnar i gryningens tid à ter igen du Àr hemma vid Men i sjÀlen du vÄndas och tiden blir svÄr Ty tankarna fÀrdas mot vildvuxna snÄr Att i dövelse tjÀna det blevo din lott NÀr skogsnuvan kallar och tar dig förgÄtt